DOÑA QUIJOTA DE LAS NIEVES
Don Quijote i feminin version av Anna Jonsson är en kvinna i röd klänning som vinglar under tyngden av ett torn böcker. Tornet är högre än henne själv, men vem vet om det inte är en del av hennes riktiga “jag“. Verket har titeln ”Krama mig hårt” (Abrázame fuerte) och jag hör tornet av böcker be om denna kram av kvinnan, som svarar. Självklart, det normala vore väl att det är kvinnan som bönar om, enligt titeln, denna hårda kram. Men, av vem? Är det av den omöjliga kärleken, som böckerna handlar om? De sentimentala och förljugna romanerna som vi postromantiska (innan vi var postmoderna) ungdomar har läst. Vi ungdomar, av samma generation som konstnären av detta verk, har blivit sentimentalt dåligt uppfostrade av. I en del fall, har dessa romanser rent av orsakat bestående men. Förr i världen, så var det riddaromanerna som förvirrade de maskulina hjärnorna.Tiderna förändras, de få sanningarna om människan förblir desamma. Och konsten fortsatter att vara människans bästa – unika sätt att utrycka sig på.

Samma arketypiska (utan att behova referera till C.G. Jung) kvinna, går från yrket som desperat bibliotekarie “till Dama de corazones (Hjärter dam). Vi kunde räkna böckerna men, det är omöjligt att veta exakt hur många, röda hjärtan av sten som har stelnat och tillintetgjort denna “rena” (klänningen visar på hennes oskyldighet) kvinna som, även om hon har färgat håret från den ena scenen till den andra, är samma olyckliga och rörande offer.

Anna Jonsson är ett frågetecken i det aktuella, spanska konstpanoramat. Var kommer hon ifrån? Då menar jag inte hennes geografiska härkomst, utan kulturella […] Hennes verkliga härkomst är hennes undermedvetna styrka som, driver henne att skapa enhetliga, unitariska verk både när det gäller teknik och tema. Denna egna stil, igenkännbar, personlig och helt och hållet originell, påminner mig om alla dessa musiker och kompositörer som inte tillhör någon tendens eller skola, som är de själva, helt enkelt, som skyr etiketter och som man kallar “Los Raros”(de Udda) (se eller bättre lyssna på radioprogrammet av Juan Manuel Viena, Los Raros, på Radio clásica RNE)

Hennes verk visar oss en foränderlig kvinna, en sfinx, sjöjungfru, exotisk drömmerska omringad av bananer, sömnlös, självfördärvande som dränker sig i “inmersion”, underligt skrattande i en röd fåtolj “Sillón rojo”[…] Hennes kvinnor är de evigt kvinnliga, det där Yin som varje konstnär bär med sig inombords, även de manliga konstnärerna. De är den “tysta musiken” av kvinnan. Faktum är att Anna inte gärna vill berätta om dem, att säga hur hon modellerar, i den ursprungliga leran, hur hon bakar dem i sin alkemistugn, hur hon målar dem i äggoljetempera. Denna tusenariga teknk som konstnären använder förädlar hennes verk genom handens kontakt. I vår tid där alla konstnärer väljer det nya, det tekniska, det lätta, av oförmåga, låt oss inte lura oss, för det är komplicerat att skulptera bra, att måla bra, skriva en bra dikt, komponera en vacker symfoni som låter som något….. i vår tid borde vi speciellt hylla de få konstnärer som komprometterar sig på djupet med sin konst, med sitt konstnärliga material. Anna Jonsson har valt målad lera, polykrom tredimensionell dikt. Den verkliga konsten existerar fortfarande. Den är fortfarande möjlig. Den andas ännu. I hennes gömstalle eller lya (“al escondite“, kurragömma) är konstnären komplett och självtillräcklig: hon tänker, skapar (Poiesis), och realiserar materiellt sina konstverk. Hon är skapare av föremål, objekt (demiurgo). Hennes konst är verklig konst. Det behövs inte översattas till ett annat sprak för att vi ska förstå […] Anna behöver inte förklara något till någon om sina verk, sitt liv, sina idéer. Det faller på vår lott att göra det, för vi står inte på samma nivå som hennes “tysta musik” som jag förut nämnt. Hennes talang är namnlös, tala om den och om henne är att reducera, försvaga, förminska.

Bättre att lyssna på -Todo oídos- till den "ljudande ensamheten” i varje skulptur. Jag hör ,tex, -Abrazame fuerte- att den säger: ”stäng inte portarna för mig, stolta bibliotek. För det som fattas i era välförsedda hyllor och det som vi så väl behöver det kommer jag med “(Walt Whitman).

I ”muserna” ett tetralogiskt, verk vem vet om inte Wagnerianskt på sitt sätt, hur som helst en tydlig allegori på den kvinnans öde som söker självförverkling genom moderskapet (den underrubriceras just som Angustias, Concepción, Martirio och Dolores) också en hel förklaring till när det gäller ett konstverks födsel. Mnemorinas fyra döttrar klädda som avlånga klockor säger till mig: ”vi är blyga essäer av en högre talande syntax, som tillåter oss att säga något om det som vi hemlighet inne i oss lider “(Juan Eduardo Cirlot).

Låt dem , sjunga eller gråta till vart högre emotionella centrum av vårt riktiga jag, konstverken av Anna Jonsson. Det är ändamålet till allt gott. Och låt oss komma ihåg att autentisk konst säger på tusen och ett olika sätt de fyra eller fem eviga sanningarna om människan. Därför att “konst kan inte vara modern: konst är evig “ (Egon Shiele)


 

Veronica Almaida Mons

Doctora en filologia Hispanica

Licenciada en Ciencias de la información y Filologia Francesa

Artista pluridisciplinar

Andra texter